SWÊD, 16/3 2010 — Keçeka nejixweve kurd heye, nejixweve ji Wanê ye, nejixweve keça siyasetmedarekê kevin yê kurd e. Navê wê Gulan Avci ye. Wê ji bo çend dengên ermenî, asûrî û siryaniyan xiyanet li miletê kurd kir û 11-ê vê mehê li Parlamentoya Swêdê got ”qatilên ermeniyan kurd in, eşîrên kurdan in û mirovên wê bi xwe” ne.
Ev çend roj in ko di medyaya swêdî, medyaya tirkî û di medyaya kurdî de behsa wê keçê têt kirin ko bi dengê wê Parlamentoya Swêdê ”qetliama ermeniyan” qebûl kir. Gelek kurd bi bihaneya ko ermenî dijminên tirkan in berê piştgiriya ermeniyan dikin û paşê piştgiriya Gulan Avciyê dikin.
Yan kurd ehmeq in yan jî ne milet in. Mirov dibêje qey kurdekî tenê jî gotinên Gulan Avciyê yên li Parlamentoya Swêdê nexwendine û kurdekî tenê jî li dîroka têkiliyên ermeniyan û kurdan nenêriye û neaniye bîra xwe ka ermeniyan çiqasê kurd kuştine û çawa geh bi rûsan re li dijî kurdan bûne yek û geh digel îttihatciyên tirkan li hev kirine.
Bêyî ko qet tarîxa kurdan û ermeniyan bizane, bêyî ko bizane ka di ”qetliama ermeniyan” de mîr û begên kurdan bi humanîzma xwe ya bêhempa çawa ermenî ji qirkirinê xelas kirine Gulan Avciya nejixweve kurd li Parlamentoya Swêdê di dema minaqeşekirina meseleya ermenî, siryanî û kildaniyan de got:
— Dema ko şerê cîhanê yê yekê derket împeretoriya osmaniyan bi tayên dawiyê yên mirina xwe vedilerizî. Ya ko hingê li memleketê min çêbû fûriyaneka bêefû bû li hemberî xelkekê xiristyan yê ko nedikarî xwe biparêze. Di wê demê de ev mezintirîn gola-xwînî bû ko dinyayê bi çavê xwe didît. Failên vê eskerên tirk û rêvebirya dewletê bûn, lê belê gelê min, kurd jî bûn.
Gulan Avci bi vê jî nehat serî û îdia kir ko eşîrên kurdan firset dît ko ermeniyan bikujin û wiha got:
— Li wêderê eşîrên kurdan hebûn ko berjewendiya xwe di kuştin û talankirina [ermeniyan] de dît.
Û paşê jî Gulan Avciyê got mirovên wê bi xwe jî qatilên ermenî û asûriyan in û got:
— Mirovên min xwe beşdarî qetliama herdu aliyan [ermenî û asûriyan] bûn. Li wêderê mirovên ko ermenî û asûrî kuştin hebûn. Lê belê li wêderê mirovên ko ermenî û asûrî parastin jî hebûn.
Hinek hêzên Alayên Hemîdiyan ko ji kurdan pêk dihatin û mîlîsên dewleta osmanî bûn dibe ko li hinek cihan tevlî kuştina hinek ermeniyan bûbin lê belê miletê kurd wekî ko Gulan Avci îdia dike ti caran nebûye qatilê ermeniyan.
Heger wekî milet mirov behsa têkiliyên kurdan û ermeniyan bike pir aşkera ye ko ermeniyan xêra kurdan nexwestiye û hertim dijminahiya kurdan kirine. Ermenistana îro jî bi miameleya xwe ya digel kurdên êzidî û kurdên li dorûbera xwe nîşan dide ko ew dijminahiya xwe ya li hemberî miletê kurd berdewam dike.
Di dema şerê osmanî û rûsan de jî sala 1915-ê ermeniyan bi hevkariya rûsan êrişî gund û bajarên kurdan kir û qetliamên nedîtî li hemberî miletê kurd kirin.
Çavê ermeniyan hertim li axa Kurdistanê bû û niho jî çavê wan li axa Kurdistanê ye. Lewra jî pir normal e ko kurdan di dema êrişên ermeniyan de xwe parastibin. Ji ber ko ermenî miletekê biçûk û çavsor bû normal e ko di şeran de ew şikestibin û miletên dî li hemberî wan bi ser ketibin.
Ermenî û tirk çawa xwe ji hev safî dikin ew karê wan e. Ne karê kurdan e ko di vê meseleyê de bibin teref û qet û qet ne karê kurdekî ye ko wekî Gulan Avciya nejixwe ve kurd rabe û bibêje kurdan ”qetliama ermeniyan” kiriye.
Vê pehîza bêt li Swêdê hilbijartinên parlamentoyê hene. Hebe û nebe Gulan Avciyê ne li berjewendiyên miletê kurd û Kurdistanê lê belê li berjewendiyên şexsê xwe û li hilbijatina şexsê xwe fikirî û ev bêbextî ji bo çend dengên ermenî, asûrî û siryaniyan li miletê kurd kir.
Gulan Avci li hir û dera he derketiye û behsa xewna xwe ya serxwebûna Kurdistanê dike. Kurda ko ji bo şexsê xwe bêbextiyan li miletê xwe bike ti kes baweriyê bi îdiaya wê ya serxwebûna Kurdistanê jî naîne ji ber ew wê îdiayê jî ji bo dengên kurdan dike.
Fredrik Malmê hevjînê Gulan Avciyê bi rastî dostê kurdan e û lewra wî dengê xwe ji bo ermeniyan û ”qetliama ermeniyan” neda. Dema ko Fredrik Malm behsa serxwebûna Kurdistanê dike mirov jê bawer dike lê belê bawerî qet bi gotinên Gulan Avciyê nayêt.
Teksta axaftina Gulan Avciyê bi swêdî li jêrê ye:
***
Anf. 123 GULAN AVCI (fp):
Fru talman! Jag föddes i augusti 1977 i Tatvan i östra Turkiet. Den ligger på södra sidan om den stora vackra Vansjön. Den närmaste staden är Bitlis. Söderut breder sig de mäktiga bergen i Hakkari ut sig.
Mina hemtrakter är en del av Kurdistan. Till skillnad från de flesta människor i Sverige har jag två hemländer. I dag bor det i stort sett bara kurder i detta område. Men historiskt har det också varit hem för många armenier och assyrier.
Ända fram till första världskriget bodde tiotusentals armenier i detta område. Långt in i bergen söder om Tatvan fanns en by som hette Kochanes som var säte för assyriernas ledare Mar Shimun, eller på svenska, Sankt Simon. Norr om Vansjön låg det mäktiga Araratberget som är armeniernas heligaste plats. Det var där Noaks ark förliste enligt Bibeln.
Fru talman! När första världskriget bröt ut skakades det osmanska riket av sina sista dödsryckningar. Det som då utspelade sig i mina hemtrakter var en skoningslös urladdning mot en till största delen försvarslös kristen befolkning. Detta var det största blodbad som världen hade skådat vid denna tid. Förövare var den turkiska militären och statsledningen, men också mitt eget folk, kurderna.
Vi kan föra ändlösa diskussioner om det osmanska rikets sammanbrott. Det är ingen fråga om svart eller vitt. Imperiet hade funnits där i 800 år. Det fanns så klart en rad olika faktorer som påverkade händelseförloppet. Där fanns både kristna och muslimska offer. Där fanns både kristna och muslimska förövare. Men där fanns också både kristna och muslimer som hjälpte varandra.
Men där fanns även en turkisk statsledning med en övermäktig armé till sitt förfogande. Där fanns muslimska ledare som utropade heligt krig mot de kristna. Där fanns kurdiska klaner som såg egna fördelar med att kunna döda och plundra. Där fanns inga tv-kameror och inga korrespondenter. Där fanns bara några få diplomater och missionärer.
Fru talman! Vad som står utom allt tvivel är att det dödande och det lidande som drabbade den kristna befolkningen var ett folkmord; det var ett folkmord i flera bemärkelser.
Genom deportationer till fots rycktes hundratusentals kristna upp från de områden där de bott i tusentals år. Dessa dödsmarscher hade sällan något annat mål än att människor skulle dödas under fotvandringen. De slogs ihjäl om de inte orkade gå eller knuffades i floder och drunknade.
Genom massakrer dödades män, kvinnor och barn så att den kristna närvaron raderades ut. Deras tillgångar konfiskerades. Deras hus beslagtogs. Deras ägodelar blev någon annans, och deras åkrar fick brukas av förövarna.
Fru talman! Det armeniska riket antog kristendomen först av alla, år 301 e.Kr. Men deras närvaro utraderades i stort sett helt och hållet i östra Turkiet under första världskriget. Assyrierna/syrianerna utvecklade den kristna teologin i Urfa och byggde sina kloster i området Tur Abdin, runt Mardin och Midyat. Med en naturlig befolkningsutveckling skulle de vara flera miljoner – assyrier/syrianer och kaldéer i Turkiet. I dag är de bara några tusen. Nu tvingas de dessutom försvara sina kloster i domstolar.
Min egen släkt deltog i folkmordet på båda sidor. Där fanns människor som dödade armenier och assyrier. Men där fanns också människor som skyddade armenier och assyrier.
Jag bär inte någon som helst skuld för detta. Det ägde rum mer än 60 år innan jag föddes. Men detta är en del av mitt arv. Jag anser att det är min skyldighet att ta ställning för ett erkännande av att det var ett folkmord.
De pontiska grekerna bodde i huvudsak längs Turkiets norra kust, mot Svarta havet. Där hade de bott ända sedan grekerna styrde området. De levde vanliga liv och gick till sina kyrkor. Men många var rädda. När folkmordet drabbade armenierna i öster växte samtidigt kampen mellan turkar och greker om den anatoliska kusten i väster. Däremellan levde pontierna. De dödades därför att de var kristna men också därför att de var greker.
De var inga vanliga inkräktare, inte heller fiender till det osmanska imperiet eller till Turkiet. Pontierna hade levt i detta område i många hundra år före folkmordet men skonades inte. Oavsett om de var assimilerade eller ej och oavsett om de gömde sina kors och altare i källaren eller ej dödades ett stort antal av dem under folkmordet.
Jag vill vrida klockan framåt, från 1915 till 1980. Då gjorde militären en statskupp i Turkiet. I de berg och snår där armenier och assyrier dog som flugor gömde sig nu min far och hans vänner med vapen i hand. De var kurder som vägrade acceptera att leva som andra klassens medborgare i Turkiet. Vi tvingades lämna Turkiet och kom till Sverige 1982. På samma sätt som Turkiet förnekar folkmordet på de kristna har de förnekat att kurderna finns. Ända fram till för 20 år sedan kallades vi för bergsturkar. Än i dag saknar vårt språk, kurdiskan, officiell status.
Att erkänna folkmordet på de kristna är inte ett slag mot Turkiet. Tvärtom är det ett slag för rättvisa. Jag är övertygad om att rättvisa också kan göra gott. Det måste även gälla Turkiet.
Fru talman! Jag vill inte straffa Turkiet. Orsaken till det är mycket enkel: En stor del av min släkt bor fortfarande i Turkiet. 15 miljoner av mina bröder och systrar bor i Turkiet. De lever där. De pluggar där, och de jobbar där. På samma sätt som min släkt vill att Sverige ska vara ett bra land för mig att leva i vill jag att Turkiet ska vara ett bra land för mina anhöriga och alla andra människor att leva i.
När jag var elva år såg vi på tv hemma i Bredäng i Stockholm där jag växt upp hur kurder gick med sina tillgångar i bylten på ryggen. Med barn i famnen gick de längs stigarna i bergen. De flydde undan Saddam Hussein och hans folkmord. Den arabfascistiska diktaturen i Irak bombade kurder med nervgas och senapasgas. Under Anfalkampanjen 1988 dödades uppemot 200 000 kurder. Till skillnad från Turkiet förnekar inte Irak att detta var ett folkmord. Men orsaken till detta är också att Saddam Hussein inte längre styr i Irak – tack vare den USA-ledda befrielsen 2003.
Om Turkiet inte förnekade folkmordet på de kristna skulle vi inte behöva stå här i dag. Men förnekelsen gör att vi är tvungna att diskutera frågan i Sveriges riksdag.
Jag hoppas verkligen att det är sista gången vi behöver göra det. Och jag hoppas verkligen att vi i dag kan få ett slut på 95 års lidande och kan ge många av de människor som sitter här i dag, dem som lyssnar på oss och dem som med förväntan ser fram ett positivt beslut här i Sveriges riksdag dem upprättelse så att också de kan känna att de får vara en del av den försoningsprocess som ligger framför oss. Försoning innebär, fru talman, att såren måste få läka. Om såren inte kan läka har jag svårt att se en ärlig försoningsprocess.
I dag kommer jag alltså att rösta för yeghern, för seyfo och för kurdernas Hiroshima. Med detta menar jag, fru talman, att jag kommer att rösta för ett erkännande av folkmordet.
I detta anförande instämde Annelie Enochson (kd) och Agneta Berliner (fp). |
